Hormoner i mitt rum

Idag hade jag planerat ett efterlängtat distanspass. En chans att få gå in i mitt rum och bara vara. Redan imorse förstod jag att det inte skulle bli så. Sov inte många timmar sammanhängande inatt. Erkänner för mig själv att långdistans och sömnbrist troligtvis gör mer skada än nytta.

Kommer i alla fall i väg. Det blåser från sjön och jag märker på en gång att jag är för dåligt klädd. Fryser. Skavsåret på vänster häl är ännu inte helt läkt och ger ifrån sig en intensiv smärta som känns hela vägen upp till knät. Det är vackert omkring mig men trots det så riktas tankarna mot höger ljumske som även den gör sig påmind i varje steg. Jag vet att det jag nu sysslar med är destruktivt. Det sämsta jag kan ägna mig åt. Negativ energi sköljer över mig. Bara för att jag låter den göra det.

Kampen börjar. Fortsätter det destruktiva. Som att jag på något konstigt sätt vill vara martyr. Tittar på gps:en och konstaterar att jag är långsam. Underlaget är äckligt och vägsaltet bidrar till att det känns som att springa i sirap. Hundarna jag möter är okopplade ut och deras ägare ser inkompetenta ut.

Fokusförflyttning! Så enkelt att säga men desto svårare att utföra. Måste göra det. Som att vända en virvel. Positiva tankar. Tar till min drog. Musiken. Den är med men sällan på. Den är till för sådana här gånger. Den tunga basen fyller mig och rytmen kommer in.

Plötligt lyfts jag uppåt, framåt och jag kan andas ordentligt igen. Pulsen höjs med 15 slag/minut och värmen kommer sakta tillbaka. Löpsteget blir normalt och jag känner helt plötsligt ett fråntryck i varje steg. Nu är det lätt att var optimistisk igen. Löpning är kul. Jag är stark. Har aldrig haft så låg vilopuls som nu och harmoni speglar allt oftare min vardag.
Tvära kast.

Varför lyfts aldrig den hormonella aspekten hos kvinnor som springer. Det kan väl inte bara vara jag som har det jobbigt vid t ex PMS?! Den mentala kampen är vanlig på distanspass och skälet till att jag vill springa långt. Men utmaningen kommer sällan så här tidigt.

Det här var som ett distanspass – fast mer koncentrerat. Det var inte antalet mil det kom att avgöras på. Fått en rejäl dos mentalträning. Varje gång en fokusförflyttning lyckas så är den förevigt med bland mina mentala verktyg att använda när den behövs.

När jag kom hem mediterade jag en stund. Det är egentligen ganska härligt när allt inte går efter en planen. Och ja, distansen är fortfarande efterlängtad.