Andra dagen i ”Operation Rumpa”. Nu ska stussen bli stark så inte knät tar stryk. Kör backintervaller. Styrketräningen från igår gör allt den kan för att hindra min framfart. Stelt. Ber underkroppen snällt att inte krångla. 6 veckor kvar nu.
Lapland Ultra – snart kommer jag och stålrumpan!
Jobba!
Jag har länge funderat på om jag kan bli snabb. Jag menar ”Göteborgs-varvet-snabb”. Herregud. Folk är ju galet raska. Jag kör mina korta och långa intervaller och visst känner jag att det går fortare efter dylika övningar men ändå. Under dagens löpning fick jag iallafall svaret på hemligheten bakom hastigheten.
Sprang till jobbet som vanligt, men i ovanligt korta tights. Benen trummade verkligen. Min exibishonistiska ådra är inte helt utvecklad än. Kände mig helt enkelt lite väl naken. De inledande uppförsbackarna forcerades därför i ett alldeles för högt tempo. Det i sin tur gjorde att jag blev tvungen att lägga in ännu en växel, för att inte behöva utsätta mig och omgivningen för ett alldeles för stort ”magbesvärstrauma” på cykelbanan.
Jag hann i alla falltill toaletten och resultatet (tidsresultatet!) blev ett rejält pers på sträckan.
Skam och orolig mage – då kommer farten (utläses med fördel på svenska)!
Och det är ingen hemlighet!
”Att bära på en hemlighet är som att gå omkring med våta päron i en påse”.
Stig Johansson
Jag har knakat, knastrat och sett sanningen i vitögat. Summan: Jag är svag i rumpan och lätt sne. Inget nytt där. Lite sne har jag väl alltid varit, så om det sitter lite i ryggen också är bara naturligt.
Har alltså varit hos naprapaten, eller ”nappatagen” som t9 funktionen envisas med att skriva. Inte så långt från sanningen om man ser till blåmärket på vänster lår.
Galet egentligen. Ett kontigt födelsemärke går man (läs jag) och drar med hur länge som helst men när det är knät som spökar då bokar man (läs jag) tid redan nästa dag. Hur som helst så fick jag stretchen gud glömde och sen var jag mörbultad, lycklig och nästintill besvärsfri.
Transportlöpte därefter till jobbet utan några känningar. Tyvärr stördes mitt lyckorus lite av mitt val av väska. Jag tänkte, att när jag nu var sned i ryggen så ska jag kanske inte ska springa med tung ryggsäck på axlarna. Snipp snapp så letade jag fram en riktigt gammal och riktigt stor midjeväska. Fy. Stora matlådan och torra kläder låg sen och skumpade hela vägen trots att jag drog åt åbäket så att lungorna knappt fick plats.
Avskyr dålig utrustning. Imorgon bitti blir det ryggsäck igen.
Diagnosticerat mig själv med löparknä och spring i benen. Oundviklig kombination. Har i ärlighetens namn haft känningar i knät sen många leriga mil i felskor under TEC.
Det som hade kunnat bli till upptäckarlöpning i Småland blev promenerande i Växjö. Inte riktigt samma sak även om staden visade sig från sin bästa sida. Sjöar, stenmurar och trevliga smålänningar.
Känner mig extremt pigg i hela kroppen förutom höger knä. Nu räknas ju kanske inte knät till en av de vitala organen men för mig är det viktigt. Försöker att fokusera på att det faktiskt inte behöver bli så illa om jag bara tar det lugnt. Lappland Ultra är inte så långt bort och nu gäller det att skärpa sig. Ska hem och slita på cykel – eller cykelen som Karl Oskar skulle ha sagt till Kristina.
Dagens egna citat:
”Hyfsade människor kan vara rökare men rökare har sällan hyfs.”
Aros Marathon blev en lisa för själen och en kraftansträngning för kroppen.
Gamla banvallen mellan Uppsala till Enköping stod värd för detta mysiga och välarrangerade gratislopp. Glada medlöpare, hurtiga arrangörer och peppande vätskekontroller gjorde att 46 km faktiskt inte kändes särskilt långt. Om man nu nödvändigtvis måste känna efter så var det motvinden som var lite extra krydda när vi sprang där över slätten.
Kryddan
Starten
Men det gjorde inte så mycket. Kände mig urstark och tackar mig själv för all backträning som avklarats under vintern. Kortare steg och ena foten framför den andra och tillslut var både jag och pannbenet framme vid Enköpingsregemente där kaffe, smörgås och påskens överblivna påskägg väntade.
Kaffe är är gott
Så otroligt skönt att känna att när jag inte är förkyld (halleluja) så kan jag faktiskt springa. Mitt bästa lopp någonsin. Inte bara för att jag var första dam över mållinjen utan framförallt för att kroppen och huvudet var med hela vägen. Att det inte var några sambaorkestrar på plats gjorde verkligen inget…
Ut och spring!
Jag har en vän som jobbar med tonåringar och böcker. En kombination som idag resulterat i klotter. Min vän skickar över en bild och jag kan inte låta bli att skratta. Mitt över bokomslaget har någon med spretig stil skrivit: ”Orka läsa denna”.
Tänker på kidsen som ropade ”mä orka” när jag sprang förbi. Dom skulle bara veta. Veta hur det är när jobbet är ett nödvändigt ont och hur det känns när familjen går före allt. Löparskorna snöras på dom mest konstiga tiderna och rädslan för mörker har fått ge vika.
Har hört många löpare tala om det ständiga dåliga samvetet för familjen och svårigheterna att balansera. Idag startade min löptur klockan 5. Inte kul men inte så hemskt som jag tidigare trodde.
Jag har inget dåligt samvete – just för att jag faktiskt kan sitta ner och läsa en bok med min son. Orka!
Har verkligen ingen aning om hur jag ska notera dagens pass på Funbeat. Ergo det var varierat.
Baklänges, barfota, plankan, uppvisning av bleka ben, styrka och pollenallergi. Det innehöll liksom allt.
Jag noterar helt enkelt ”Kul” 50 min.
Ut och spring – spelar ingen roll hur!
Benen vädrar grönbete, måsarna skrattar och vattnet glittrar.
Mamma fyller år och jag ska hem
över helgen så ryggsäcken är fullpackad och väger en del. Känner mig stark även om jag får kämpa med löpsteget när väskan tynger. Blir transportlöpning till tåget i Sundbyberg. En löptur rakt genom
stan. Springer förbi hånglande stuprörsjeans på söder, lunchätande kostymer i city och föräldralediga kaffekoppar i norr. Sightseeing i min egen stad. Det är fint här. 20 km njutning.
Ut och njut – av grönbetet
Jag känner mig i ärlighetens namn lite sliten. En aning i kroppen men mest i sinnet. Är lite svårt att ladda om efter TEC som inte blev. Men så är det. Den dag man siktat mot och byggt upp för hela vintern kan en förkylning rasera.
Nya tag. På riktigt. Nu försöker jag lura hjärnans fåror genom att ta en ovanlig dag. Förutom filmjölk till frukost blev det spontan fartlek i mockasinerna och sen hopprep. Det sistnämnda är nytt för mig. Men ett väldigt smart drag visade det sig. Kroppen får tänka om. Känningen i knäet var som bortblåst av rena förvåningen. Köpt nya skor. Inte bara två stycken utan två par. Nu ska även fötterna och löpsteget få något nytt att bita i. I kväll ska jag iväg på Elixir, actionsporternas filmfestival. Låta mig bli inspirerad.
Visst måste jag ladda om mentalt men det gör ju inget att man är lättlurad.
Jag har bytt ”lapphandska” mot solsken, Lundhagsbyxan mot korta tights och fritid mot jobb. Jag har lämnat Norrland och återvänt till Stockholm.
Jag gillar att en stor Latte i Sundsvall bara kostar en bråkdel av vad den kostar i Sickla men vattnet i min camelback är gratis och solen värmer hemskt skönt. Kunskaperna i ornitologi är begränsade men jag är ganska säker på att det är en gås cirkulerar över mitt huvud. Det är nog inte inte en gam iallafall för så sliten ser jag inte ut.
Blir transportlöpning till jobbet även denna veckan och – jag springer barbent. Förvisso blir knäna snyggt rödflammiga men vad gör det. Nu är det vår. Mina ornitologkunskaper är begränsade men jag är ganska säker på att det inte är en asgam som cirkulerar över mitt huvud. För så sliten känner jag mig inte.
Hälsar i min våryster glatt och osvenskt på några motionärer jag möter. Dom hälsar inte tillbaka. Ser tungt ut. Har nog inte sprungit hela vinter. Men det har jag och nu får jag skörda. Benen rör sig själva och jag åker bara med.
”Lapphandska” är när det snöar stora blöta flingor och nu får det vara nog med sånt. Punkt.
